– När jag berättat för socialsekreteraren hur jag hade det gick allt väldigt snabbt och hon ordnade så att jag fick komma till Vasa BUP inom en vecka.
- Just då var jag så lost i huvudet så jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till. Jag lät andra sköta jobbet åt mig. Då hade jag burit på detta själv i 5–6 år.
– Vi var fem tjejer i gruppen med mig. Vi träffades en gång i veckan, varje torsdag. Det var en mysig grej för mig att gå till Vasa. Jag brukade komma lite tidigare och ta en cig på balkongen.
– Gruppen började med en runda där alla fick säga hur de mådde. Ofta var det någon som hade något särskilt hon ville prata om och då började vi med det. Vi höll på 1,5 timme och sedan avslutade vi med en halvtimmes fika. Då kopplade vi bort allt psykologsnack. Det ar viktigt att få landa efteråt för man kunde vara ganska uppriven.
– En sak jag fortfarande kommer ihåg som fruktansvärt jobbig är när Bengt höll föredrag om en förövares tänkande. Det var först då man fattade hur mycket tid och energi pedofiler lägger ner på sina handlingar, hur sjuka de är.
– När en annan tjej började gråta blev det som ett uppvaknande. Man kände sin egen sorg. Men det är något positivt i det också. Man känner igen sig i de andra och förstår att man inte är ensam om sina upplevelser. Det är det som är det bästa med sådana här grupper. Man pratar ju inte så gärna med andra människor om att man varit med om sexuella övergrepp.
– Psykologer är jätteduktiga. De har läst en massa böcker och vet hur det fungerar. Men de kan ändå aldrig sätta sig in i hur det är att ha blivit utsatt för ett övergrepp. Det är de andra tjejerna som ger de vettiga svaren. De vet exakt hur man känner sig. När de berättar om sitt liv är det som om de beskriver ditt eget liv.
– Det var till exempel flera som varit med om rättegångar precis som jag och jag pratade mycket med dom.
– Det var inte alltid tråkigt och sorgligt i gruppen. Vi har verkligen storskrattat och flamsat tillsammans. Det hände ibland att ingen var i form för elände och då blev det mest skratt och annat prat. Det var också jättehjälpande.
– Marianne och Bengt fanns i bakgrunden och ställde följdfrågor. De började alltid mötet med lite lugna frågor.
– De är varandras motpoler och spelar olika roller. Marianne kan vara lite provocerande och jobbig. Hennes roll är att få fram de riktiga känslorna. Bengt är snäll och trygg, pelaren som man alltid kunde luta sig mot. Åtminstone var det så för mig och jag vet att det var så för andra också. Men det är bra med två olika ledare. Om vi hade haft två Bengt kanske vi inte hade kommit så långt.
– När jag började gå till Vasa kände jag hat mot alla män och tyckte att alla vuxna kränkte mig. Där kom jag in i helt annat tänkande. Jag fick en mer nyanserad bild av verkligheten. Man får hjälp att se klarare. Allt är inte svart eller vitt. Alla vuxna är inte svikare eller pedofiler.
– Gruppsamtalen har gjort så jag kunnat gå vidare med mitt liv. Jag känner att jag lämnat allt på Vasa BUP. Jag gick igenom så mycket under de åren jag gick där. Jag hade två pojkvänner som det inte fungerade med. Jag gick igenom en rättegång där förövaren friades i brist på bevis. Jag hoppade av skolan två gånger och flyttade från fosterhemmet tillbaka till min biologiska mamma.
– Efter två år kände jag att nu får jag inte ut så mycket av detta längre. Då vet man att det är dags att sluta. Jag var nog den som gick där längst.
– Idag mår jag bra. Jag kan prata med andra om det jag varit med om och har bara fått ett positivt bemötande. Jag har en bra pojkvän sedan ett år tillbaka. Fast jag kan fortfarande ha dåliga dagar. Man vet att det är en sådan dag när man vaknar med en speciell känsla i maggropen på morgonen. Då är det bra att ha folk omkring sig som vet vad det vill säga att ha en dålig dag.
– De som är i en liknande situation som jag var för fyra år sedan ska veta att det går att leva ett normalt liv efter ett övergrepp. Man ska också veta att alla passar in en sådan här grupp. Även om man är blyg och tillbakadragen i verkliga livet så känner man sig aldrig som man ska hålla föredrag för tusen personer när man går till gruppen och Bengt och Marianne. Många som är svaga och tysta i början släpper på spärrarna.
– Vi var en grupp väldigt olika personer vad gäller politik, klädstil och intressen. I samtalsrummet skalar man av allt och blir den man är. Det finns inga mallar som i skolan. Jag har inte varit med om att någon enda person trätt in där och spelat en roll.
Text: Stina Andersson, journalist